Alla har nog sin historia om det där tillfället när man såg något som hade blivit en fantastisk bild, om man bara haft kameran med sig. Morfar som drattade på ändan, polaren som pillade upp en ärta i näsan eller grannens hund som fick stryk av en ekorre. Just de där sakerna som hade blivit så bra bilder men som bara blev ett minne ingen tror på.

En gång packade jag fotoväskan och gick ut på långpromenad. Målet var att ta riktigt bra bilder. Högt i tak skulle jag ha. Allt jag såg kunde bli en bra bild. När jag kom hem två timmar senare hade jag visserligen fyllt mina minneskort men jag hade ingen känsla av att någon av bilderna var toppen. Inte helt nöjd med min utflykt gjorde jag en kopp kaffe och satte mig vid köksbordet. Av någon anledning hade jag kameran bredvid mig, troligen för att titta på de få och inte särskilt bra bilder jag tagit. Plötsligt hörde jag något utanför köksfönstret. Två fiskmåsar slogs på gräsmattan och fajten var jämn. Jag ryckte åt mig kameran för att ta en serie actionbilder. Inget hände. Minneskortet var fullt och innan jag hunnit radera ett par bilder var måsslaget över och gräsmattan tom.

Vad har då glassbilden med detta att göra? Jo, den är tagen för två somrar sedan när jag hakade på min systers familj på en dagsutflykt. Vi stannade för att äta glass och då passade jag på att kolla en sak i kameran. Jag skulle precis lägga ner kameran i väskan när jag såg Morgan med sin glass. Det blev min bild av sommaren 2006. Hur blir din bild av sommaren 2009?